Remade Rehnberg

Igår drog jag med några kompisar ut från staden till "viper-teatern" där Jens Lekman spelade.  Vår svenska Jens Lekman spelade här nere. Här i Italien vet de knappt vem han är. Popmusik är inte särskilt stor här och speciellt inte icke-italiensk sådan. Det var en liten konsert. Lokalen var mysig. Tänk typ ett svensk kulturhus. Och det kanske var ett hundratal personer där. Det var verkligen jättebra.

Det var nästan på gränsen till omvälvande för mig. Denna konserten fick mig att försvinna någonstans långt bort. Sista tiden har jag inte känt mig på topp. Italien som jag tidigare tyckte så mycket känns bara fel. Jag är trött på att tjejers största mål här är att skaffa man och barn, jag  är trött på hur man bör vara som tjej, jag är trött på att ingen ser värdet av självständighet och jag känner mig ensam många av ens vänner är med sina pojkvänner och inte ser något annat i livet.

Jag är trött på utseendefixeringen här som ingen verkar tycka är något fel, jag är trött på är trött på hur kläder handlar till största delen handlar om att försöka se "chic" ut. Jag är trött på att prata italienska och inte kunna vara 100% mig själv och jag är trött på italienares självgodhet när de egentligen är de mest insnöade varelser som finns.

Så här kan jag fortsätta. Jag är helt enkelt trött på det mesta.

eller så börjar jag bli bitter, och det är inte bra!

 Men Herr Lekman fick mig att glömma allt det där ett tag. Han fick mig att för en stund bara känna ren glädje och jag kände mig på något sätt hemma där jag hoppade runt bland de få "popitalienare" som finns.

Som den lilla halvgroupe  jag försöker vara,  var jag även tvungen att halvberusad "bekänna min kärlek "för honom när han senare stod och signerade skivor. hehe.. ni skulle varit med.

Tack lilla Jens!