Nya läsare!

Åh vad kul att ni gillade min klänning, och vad kul med nya läsare! Välkomna!!

Solen skiner här i Götet och skall snart träffa upp en kompis för söndagspromenix, funderar på att våga ta långboarden dit.. Började åka lite i höstas när syrran investerade i en bräda, hittade själv en på blocket, och det är jättekul att åka. Långbräda har verkligen blivit enormt stort här i Göteborg, till och med trettioåringar åker. Problemt är att jag inte hunnit bli bra än, ser inte riktigt sådär cool ut när jag åker som vissa andra gör. Menmen, det kommer väl. Ha en fin söndag underbara läsare!

Struktur

Klockan är 17:50. Biblioteket dit jag gick för att koncentrera mig stänger om 10 minuter. Jag har knappat fått gjort någonting av det jag borde, inget har blivit avprickat på min lista.

Blev påmind om min ineffektivitet när jag ramlade in på Martina Haags blogg där hon beskrev hennes schema för dagen när hon skriver. När hon jobbar som en iller har hon följande tidsplanering: 7-8 löpning för att få bra idéer. 8.30-9 frukost. 9-12 vid datorn. 12-13 lunch, sola blogga, svara på mail. 13-16 vid datorn. 16 läsa högt allt jag har skrivit, ändra och skriva om. 18 middag, skriva lite till 21 sova.

Nu har jag skrivit en, aningens mindre ambitiös, planering till mig själv till imorgon: 8.00 klockan kommer att ringa, 8,30-9,15 frukost. 10-12,30 arbetande på biblioteket, 12,30- 13 lunch. 13-16 arbetande på biblioteket.

Känns bra med planering. Har redan kommit över dagens misslyckande.





Bilder från ett tåg till Stockholm. Anteckningsbok och musik.  Jäklar vad jag kan vara effektiv på tåg. Under dessa tre timmar fick jag mer gjort än på två hela dagar.

Aajelow

Denna vecka har spenderats på ILO, international labour organisation, lekandes diplomat. Trevliga dagar, men mycket intensiva innehållandes även trevliga kvällar. Igår lades utgångsplaner på hyllan och jag stupade i säng vid 22. Vaknade när marco drog av mig stövlarna, dem skall du väl inte sova i?






höst är bättre söderut

Alla pratar om våren, hur våren är underbar, full av energi, hur man blir lycklig av att se blommor som slår ut, och annat platoniskt krafs. Men för mig är våren ofta blandad med stresssignare.  Mitt uppe i studier, finns sommarjobb som alltid ska fixas, beslut som skall tas  samtidigt som man är blek som en säl efter månader av frånvarande sol.

Jag gillar hösten, energipåskottet från sommaren håller sig kvar. Man blir kreativ, man vill ut i skogen. Hösten är inte stressande, den är rofylld. Sommarens intryck får sjunka in, man samlar den sista energin inför vintern. Den ställer inga krav.

Det bästa när man bor söderut är att hösten är mycket längre än i sverige. I sverige springer den förbi för snabbt. Som ett färgglatt maratonlopp i september. Söderut får man njuta av den ofta långt in i november.

Igår var vi och utforksade ett berg här i närheten. När bussen stannade till i en liten förstad till Geneve föll jag handfallen för hur höstvackert allt var.

 


Kortet togs igår vid bergets fot.

åh julen är här.

Läste precis på Martins blogg om hur han noterat att julglöggen prydde hyllorna på systemet. När jag läste det tänkte jag, det där att tvångsstarta julen redan i oktober, det är så himla svenskt. Vi har liksom inget annat att göra i oktobermörkret än att börja tänka, att snart, snart är julen här.

Om sisådär,

två,

och en halv

månader.

Men vet ni vad som hånflinade mot mig vid matkassan här i Geneve igår. Visst var det chokladtomtar prydligt stod  uppradade i oktober även här i "södern".

Det här med chokladtomtar och glögg känns väldigt germanskt på något sätt. Jag tänker tyska julmarknader. Kan det vara så att det är de tyskinfluerade länderna som börjar julhysterin extra tidigt. Schweiz och Sverige faller under den kategorin både två.

Jag måste göra en empirsk efterforskning som stödjer min tes, för inte har vi väl sett några jultomtar i Frankrike och Italien redan i oktober?







sjuk i hypokondri

Inatt vakande jag upp, ont i halsen, inbillade mig att jag hade svårt att andas. Host host, måste vara svinis.
Herrejäklar, ingen vaccination, och jag är riskgrupp. Jag kommer att bli svårt sjuk. Hur är det med försäkringar, om jag måste läggas in i andas-maskin lär det bli sjukt dyrt här i Schweiz. Ungefär sådär gick tankarna när jag halvsovande yrade runt, hämtade vatten och försökte sova.

 

Nu har jag vaknat, och bokstavligen satt fötterna tillbaka på jorden. Jag har nog mest lite ont i halsen. Men för säkerhets skull tackade jag vekligt ja till frukost på sängen, och bestämde att det är nog är bäst att bädda ner sig i sängen idag. Så här är jag nu. Tre nya ackord och massor med bloggar är det jag ägnat dagen till hitintills.  Host, host, är mycket sjuk, måste vara svinis.

 

Update från sjuksängen.


Geneve Classics i bilder

 

Som jag tidigare berättat om var vi på bilutställningen Geneve Classics. Det var betydligt mer spännande än jag hade trott kan jag erkänna.

 

Titta vad glad jag är bland bilarna.

 

 

En väldigt härlig stämning finns i förarsätena. Gamla stor trärattar, antika växellådor och fina runda instrument med silver inramning. Inget plastikt skräp här inte.

 

 

Nu kommer jag inte ihåg riktigt, men jag tror att de här är bakdelarna till porchar.

Olika färger.

 

Mesta tiden ägnade jag mig åt att försöka måla av åken.


Hit by a tram

Häromdagen skulle jag in till stationen. Min ordinära färdväg består av 1 min cykeltur till spårvagsnhållplatsen (enna gött med vagnen) och sedan spårvagstur. Jag var en minut för tidig till hållplatsen häromdagen, men insåg att jag missat den ändå. Väntade ett tag och när jag såg en vagn närma sig tänkte jag ringa min träff och berättade att nu kommer jag snart.

Men då, med telefonen i handen, precis innan korsningen kommer en cykel framför spårvagnen. Krasch. Cyklisten blir påkörd av vagnen. Jag skriker till av chock i telefonen. Vagnen bromsar med rytande ringande. Cyklisten glider framför vagnen.

Som en skänk för himlen står en ambulans precis bredvid och sjukpersonal springer fram innan jag ens hunnit reagera. Jag motstår den sjuka frestelsen att ta del av gruppen som hänger över den skadade. Hoppas bara att allt gick bra. Herrejäklar vilken chock det måste varit. Ligga där och en stor spårvagn trycker mot dig.

Sådana här händelser får en att stanna upp ett tag. Rätt som det var kändes det inte så farligt att man var sen till en träff. Stressa är farligt.

17:50 i händerna på arabiskan

Jag sitter på biblioteket och försöker trycka in de sista arabiska glosorna. Det är ganska intressant hur ett språk liksom öppnar sig för en. När jag för några veckor sedan började läsa arabiska signalerade inte tecknena någonting för mig, absolut helt oläsliga. Bara krumelurer. Efter seriösa bosktävsstudier, en i taget, lärde man sig dem. Och nu kan jag faktiskt se ett ord, långsamt urskilja bokstäverna och efter intensiv tankeverksamhet förstå hur ordet uttalas. I allra bästa fall förstår jag vad det betyder.

Imorgon är det tenta. Det skall bli kul faktisk. Läsa arabiska är lite som att läsa ett korsord, bokstav för bokstav, klura lite, aha - se där, slå lite i uppslagsboken, hitta knapparna på tangentbordet, och till slut-  skriva slutgiltigt svar på frågan.

För första gången börjar jag även känna att det finns viss tidspress. För mig tar det sjukt lång tid att gå igenom denna processen för varje svar. Tre timmar har jag på mig på tentan, min hjärna kommer att vara söndergrillad efter dessa. Det kommer fasiken pysa rök ur örenen när den är inlämnad.

måndagstankar på biblioteket

Seminarieartikeln författades smidigt och med vässad pena, jag tyckte allt att jag fick till den rätt fint.

Idag är det arabiska som gäller, herre jäklar vad det skall pluggas. Distanstenta på lördag och denna kursen är verkligen ingen glida igenom /plocka lätta poäng kurs. Jag har insett att språkkurser aldrig är av glidarslaget, gammaldags ambitiöst ragglande och inpräntande av former, glosor, och regler är receptet på att lyckas. Genvägar är svårfunna, om inte oexisterande.

När jag cyklade hit imorse snyftade mitt hjärta lite bakom höstjackan. Som jag nämde i helgen har läget med M inte varit helt självklart sista tiden, jag blir irriterade på varför saker inte kan vara lätt. När jag var singel, detta märkliga ord, tänkte jag mest parsituationer som stabila och självklara. Man kan väl inte drabbas av grubbel och gnissel när man är tillsammans med någon som man tycker om. Det hade man nästan liksom inte rätt till, man var ju två och allt skulle vara lätt.

Det svåra i det hela är att man heller inte kan tala med personen ifråga om vad man funderar på, för den är inte på något sätt neutral, och risken att ord kommer ut fel och bestående skador uppstår är stor. Så jag ler utåt, men inom mig känner jag att jag grubblar.


12.22 - äntligen framför datorn

Har precis satt mig framför datorn på det antika bibliotekekt i Geneve där jag koncentrerat, och ibland okoncentrerat, studerar mina distanskurser i arabiska och jämställdhet.

Min självdisciplin anstränger sig till maximal nivå till att försöka få mina för hastigt flygande dagar att innehålla nedplitande av intelligenta jämställdhetsreflektioner och intensivt ragglande av arabisk grammatik, men ibland lyckas jag inte helt. De sista dagaran har varit av karaktär senare, inte speciellt effektiva.

Ibland försöker jag gömma min oförmåga att koncentrera mig på rätt saker,  i andra enormt viktiga saker. Uppgifter som inte är karaktär nöje, uppgifter som jag inbillat mig är viktiga, uppgifter som helt enkelt egentligen inte är över huvud taget relevanta, men som jag inbillar är nyttiga att göra. Idag var jag på en intervju för ett extrajobb, något som jag egentligen inte visste att jag sökte. Men när de ringde från en affär där jag oreflekterat lämnat mitt CV för tre månader kunde jag helt enkelt inte säga nej. Detta ostrategiska möte innhållandes bland annat en halvtimmes kaffeväntande har därmed tagit hela förmiddagen.

Nu är klocka 12.33 och det är därmed dags att sätta igång.


Min näthinna fotar ID-bilder

Jag har märkt att när någon säger någons namn, allt från en kompis namn till min mammas namns, så blixtrar snabbt, och utan att man hinner tänka på det, en  bild på den personen upp i huvudet. Ofta är bilden kopplad till ett ögonblick som etsat sig fast och som på något sätt beskriver personen. Denna bild kan sedan klamra sig fast i åratal och fungera som ID-bild för mitt huvud.

Den bild som hållt sig oförändrad allra längst är bilden av Susanna, min barndomskompis från göteborg. När någon säger hennes namn, flimrar ögonblickssnabbt förbi bilden på susanna när hon sitter på elskåpet utanför hennes hus och trummar med fötterna mot detta gråa metallskåp. Ni kommer väl ihåg att man kunde sprängas om man bankade mot de där elskåpen? Denna bilden är väl över tjugo år gammal. Susanna har förändrats och hennes föräldrar hus framför vilket hon satt på elskåpet har sålts, men bilden håller sig kvar, fast jag märker att den steg för steg börjar anse sig vara utdaterad, för ibland kommer en annan bild när vi äter soppa på kulturen i lund upp.

I helgen var jag i götborg och jag har nu insett att mitt huvud fick en ny ID-bild av min mamma. Mamma körde oss ut till flygplatsen och hjälpte till med att lasta ur väskorna i bilen. När jag hade kramat mamma och börjat gå mot avgångshallen, vände jag mig om mot mamma, och då, i det ögonblicket, höjde mamma handen och gjorde hennes specialvinkning, en hel rak hand som hon liksom hötter vänligt upp mot mig. Denna ömma vinkning betyder lycka. Och när någon nu nämner min mamma ser jag henne där på flygplatsen vinkandes mot mig.

en gammal amazon

I söndag bar det iväg till "Geneve Classics". För dem som inte vet var dett är att kan jag upplysa om att det är en bilutställning som marco trånat efter i veckor.

Geneveclassics hit och dit

- Nä på lördag kan jag inte , då är det Geneve classics.

eller

- Vad menar du med cykeltur på lördag, du har jag lovat att följa med på Geneve Classics!

Men det var riktigt trevligt. Allt mellan himmel och jord kan verkligen bli intessant om man går med någon som kan mer än en plugg uggla som inte gjort annat än att studera det aktuella utställningsobjeketet. I detta fallet gamla bilar.

Nu vet jag vilken bilmodell som kallas hajen och varför den gör det. Jag vet hur man känner igen en porsche och hur Alfa Romos kännetecken identifieres. Jag väntar bara på ett tillfälle då man lite sådär i förbifarten kan hosta ur sig

- Den där 50 -tals jaggan var sannerligen välbevarad, inte ofta man ser sådana nuförtiden.


http://www.quadrifoglio.ch/images/modellhistorie/popups/1966-1600-Spider-(Duetto).jpg



Sicko

Igår såg jag Moores granskande dokuemtär om sjukförsäkringssystemet i USA . Det verkar ju helt sjukt (hehe), systemet i USA. I staterna måste alla ha en privatsjukförsäkring, oftast får man den genom jobbet. Dokumentären fokuserade inte främst på människor utan försäkring, utan främst på människor som haft försäkring men som blivit nekade vård av försäkringsbolaget. Det är nämligen först försäkringsbolaget man ringer innan man kommer längre än till receptionen på sjukhuset. En man fick ingen njurtransplantation - ansågs "experimental", ett barn som höll på att bli dövt på båda öronen fick endast operara ett av öronen då båda två inte ansågs nödvändiga. Och så vidare - en massa hjärtbrytande historier som ofta inkluderade dödsfall.

I skottsiktet är de privata sjukförsäkringsbolaget och de lobbygrupper i USA som lyckats övertyga kongressen om att behålla detta privata och omänskliga system. Moore besökta även grannlandet Kanada där sjuksystemet är statligt. Dessa staliga system har av politiker ,enligt Moore, svartmålats som hotande ineffektiva socialistiska system som ingen gillar. Samtidigt visar man hur mycket lobbypengar kongressledamöter fått av sjukförsäkringsbolagen. Dokumentären avslutades med att Moore, effektivt provocerande, åkte över till Kuba där vård är statligt och tillgängligt för alla. De personer som vi följt under filmen fick där den vård de behöver.

Filmen är klart värd att se. Även om vi kanske redan har en aning om hur deras sjuksystem fungerar är det intressant hur Moore spetsar till det. Jag gillar även att filmen tar upp grunderna till hur vårt system skapas. Allt bygger på demokrati och solidaritet. Kopplingar till att människor inte röstar när de tappat tilltro till systemet och till hur amerikaner borde stötta varandera görs.

Efter filmen surfade jag runt efter statistik om vilka som har den bästa sjukvården i världen. Enligt WHO ligger frankrike och italien på topp (i linje med filmen), sverige kommer endast på 23'e plats. Vad som dock förvånade mig var att USA kom högre upp än Kuba enligt denna statistik, klart märkligt då filmen framställer kubansk vård som optimal. Eller är det så att "tillgänglighet" inte var en parameter i diagrammet, utan man mätte endast kvalitet på utförd vård. Detta återstår att kolla upp.


packångest

Klockan är 07.40. Tisdag den 27 januari. Idag åker jag till Genève.

Sista dygnet har varit ångestframkallande. Jag tänkte att jag var väl planerad inför avresan. Hade prickat av de viktigaste grejerna att fixa. Men småsakerna på slutet tog mer tid än jag tänkt. Och det blev jäkligt stressigt här mot slutet. Stipendier, kartonger, strukna skjortor, allt i en salig röra. Och för mycket av allt. Dåligt samvete för att jag inte städar och plockar undan efter mig här hemma.

Nu sitter jag här och vet inte riktigt vad jag ska börja.

Ångest för att packningen är dåligt.

Alldeles för mycket grejer, dock inte rätt grejer, bara överviktsstrunt.

JAg hatar att packa, speciellt flyttpackning. När man samtidigt skall sortera sitt liv och tjata till sig flyttlådsutrymme på vinden. Jag känner behov av att ha en lägenhet. Där jag kan ha alla grejer. Men då måste jag ju ha bestämt var jag skall bo först. Moment 22.

JAg vill bara iväg nu. Vara på plats, sätta igång. Då löser sig allt.

Jag hör av mig imorgon. Om tolv timmar klampar jag in i på mitt korridorsrum i Genève. Väldigt kul ska det bli ändå. Det ska jag tänka på nu!

sjukskriven

För övrigt tänkte jag bara meddela att sekreterar- Eskil varit sjukskriven ett par dagar. Visst influensan som härjar ovanligt tidigt i år, påstod han.

Vissa dagar

Sitter just och inser att ibland matchar inte alla projekt så bra som man hade planerat. Detta efter att ha lämnat ett möte i hast, struntat i tanken att ta en kvällsfika med henrik, för att vara duktig och satsa allt på att inte missa webbseminariet i genuskursen.

I ett blandtillstånd bestående av genomsvettig efter racingcykling genom göteborg, kombinerat med förfrusna minusgradersfingarar loggar jag in på samtalsrummet.

Tomt.

Inte

en

jäkel.

Uppenbarligen fel tid.

Förihelvete. Jag som brutit upp ett möte, hoppat fika och rejsat genom stan. För vad. Ingenting.

Men eftersom jag har ansträngt mig för att uppnå etta dalai:iskt harmonisk  lugn på sista tiden.. så har jag bestämt mig för att inte nedslås. Ska koka lite te, kanske kolla vad cissi har för sig, ha en lugn kväll. Men lite sur är jag ändå.

klapp på ryggen

Efter morgonens testskrivning fick jag en klapp på ryggen av Eskil. Oavsett hur det hade gått tyckte han att man skall se det som en övning på att skriva referat och lite intressant allmänbildning.

Alltid bra.

Jag fick även godkänt av genomförandet av gårdagens agenda. Capoeirbyxor blev upplagda, mail kom iväg och träningen gick bra. Dock erkände jag för Eskil att någon jobbansökan inte kom utanför min dators nätverk.

Eskil summerad upp min prestation och denna blev godkänd.

Dock har dagens agenda fått en mer jobbaserad profil.

göra  test
2 jobb skall sökas
åka till sjukhuset och göra prover
träna
laga cykeln som gått sönder

Första punkten konstaterade jag att jag redan kan bocka av. Nu tänkte jag ge mig i kast med cykeln.

Den har havererat.

Totalt.


Vet ni vem det här är?



Källa: http://geoconger.files.wordpress.com/2008/02/kevin-rudd.jpg

Vet ni vem det här är?

Det kan jag meddela att inte heller jag hade stenkoll på för några dagar sedan..

Jag kan nu dock meddela att mannen heter Kevin Rudd. Han är partiledare för Australienska Labour Party. Han är nu Australiens premiärminister och tillträde för drygt ett år sedan, efter elva års liberalt styre.

Han verkar vare vara ganska trevlig.

Socialdemokrat och gillar fackföreningar.

Lite Australiens Göran Johansson.

Vann valet genom att driva klimatfrågan och återtagande av stridsgrupper i Irak som främsta punkter.

Jag kan även tillägga att jag använt exakt två av morgonens åtråvärda timmar till att referara artiklar rörande IMF s prognos för australien och hur den ovannämnda mannen ifråga tänker bedriva finansiell politik i landet.

Och det var riktigt roligt.



det

så.

Min sekreterare

Min sekreterare väckte mig, med en liten lätt  men samtidigt bestämd knackning, runt klockan tio idag. Detta vare generöst av honom. Han tänkte nog att jag skulle få sova ut ordentligt, denna min sista veckosovmorgon. Så att vi liksom kan börja från scratch. Utsövda och pigga.

Min sekreterare heter Eskil. Han är snäll och känner mig väl. Han kan vara bestämd ibland men vill innerst inne bara mitt bästa.

Idag hade han sammanställt mitt dagsprotokoll. På första sidan på ett blankt nytt oblekt kollegieblogg var följande punkter uppradade: 

Dagsverke:

Lägga upp dina capoeriabyxor - de är alldeles för långa.
Skicka iväg mail till IKFF
Förbered dig lite inför testet imorgon
skicka iväg en ansökan.
träffa Sara för after-work öl med fransorser ( är Eskil ironisk när han skriver "after-work" öl
Träna capoeira


Nu när jag har någon som kontrollerar mig skall jag försöka vara lite duktig.. Capoeirabyxorna är redan halvt klara.

Eskil sade att han planerar att göra en avstämmning efter träningen ikväll.

För att se hur det har gått.


Tidigare inlägg
RSS 2.0