Remade Rehnberg

Jag har märkt att när någon säger någons namn, allt från en kompis namn till min mammas namns, så blixtrar snabbt, och utan att man hinner tänka på det, en  bild på den personen upp i huvudet. Ofta är bilden kopplad till ett ögonblick som etsat sig fast och som på något sätt beskriver personen. Denna bild kan sedan klamra sig fast i åratal och fungera som ID-bild för mitt huvud.

Den bild som hållt sig oförändrad allra längst är bilden av Susanna, min barndomskompis från göteborg. När någon säger hennes namn, flimrar ögonblickssnabbt förbi bilden på susanna när hon sitter på elskåpet utanför hennes hus och trummar med fötterna mot detta gråa metallskåp. Ni kommer väl ihåg att man kunde sprängas om man bankade mot de där elskåpen? Denna bilden är väl över tjugo år gammal. Susanna har förändrats och hennes föräldrar hus framför vilket hon satt på elskåpet har sålts, men bilden håller sig kvar, fast jag märker att den steg för steg börjar anse sig vara utdaterad, för ibland kommer en annan bild när vi äter soppa på kulturen i lund upp.

I helgen var jag i götborg och jag har nu insett att mitt huvud fick en ny ID-bild av min mamma. Mamma körde oss ut till flygplatsen och hjälpte till med att lasta ur väskorna i bilen. När jag hade kramat mamma och börjat gå mot avgångshallen, vände jag mig om mot mamma, och då, i det ögonblicket, höjde mamma handen och gjorde hennes specialvinkning, en hel rak hand som hon liksom hötter vänligt upp mot mig. Denna ömma vinkning betyder lycka. Och när någon nu nämner min mamma ser jag henne där på flygplatsen vinkandes mot mig.