Remade Rehnberg

Idag vaknade jag upp med en lättare huvudvärk. Och i spegeln upptäckte jag massor med röda prickar på hela halsen. Vad kan det här vara? Så här skall det ju inte se ut!!

Men nu vågar jag såklart inte gå tillbaka till sjukhuset. Jag känner mig redan stämplad som hypondriker där. Jag avvaktar helt enkelt..

En sak som fick mig på bättre humör var det här:

http://niotillfem.devote.se/

Inslaget heter: Är det inatt vi ska tina?

Ni måste spela videon. Det fick i varja fall mig att skratta.

För övrigt är det en av mina bokmärksbloggar jag ofta kollar på..

Det är så många jag vill skriva till. Som jag verkligen tänker på hela tiden. Men inte ett endaste kort har blivit postat och inga mail skickade. Fast kanske kan man skicka tankar. Om jag tänker riktigt mycket på någon så kanske kännner de att jag tänker på dem. Funkar det så?

Jag har varit på akuten idag. De lade mig på en brits i väntan på att doktorn skulle komma. De sade att jag såg svimfärdig ut.  Jag försökte insistera på att jag visst kunde sitta.

Efter en massa prover konstaterade de att allt såg bra ut. De skickade hem mig. Det är nog väderförändringen som har gjrot mig snurrig, sade dem. Det har varit åskoväder här de senaste dagarna och det har visst kommit in massor  med människor med liknande symtom.

I och med att jag fått bekräftat att jag inte är sjuk blev det aperitivo. Och sen en spritz. Två öl senare känner jag mig snurrigare än jag någonsin.

Och här är jag nu hemkommen. Klockan är 0:00. Exakt.

Och massor med tankar snurrar i huvudet.

Vilken tråkig blogg det här börjar bli. Inga omgjorda kläder. Bara en massa tankar.

Men den här lilla bloggen har blivit mitt bollplank. När jag skriver här formulerar jag mina tankar i ord. Något jag annars inte gör. Och det måste väl vara bra.

Min kamera har gått sönder. Skärmen funkar inte. Igår gick jag och frågade om den gick att reparera. Det var enda en ganska bra kamera. Canon, ett stort märke.

De sa att de var tvungna att skicka iväg den. Och betala massor för att ens få veta vad felet är. Hon sa att det var lika bra att köpa en ny.

Jag blir så sur på sånt. Varför ska man slänga bara för att en grej i den gått sönder. Det går fortfarande att ta kort. Bara att man inte kan se dem förrän de laddas upp på datorn.

Jaja, tills vidare tänker jag använda den så. Det blir lite överraskningsmoment när man laddar upp bilderna att se vad som finns där.

Tills jag har funnit lösning på kameraproblemet  tänkte jag lägga upp några gamla bilder som togs i lundregionen när jag var hemma i sverige.



Martin, med sin fungerande kamera, i malmö.



Frukost med kicki på hennes innergård.




Tulpaner i botan.



Maria och Louise håller tal.




Jag har trevligt på deras fest.

Tack för era fina mail och hälsningar. Mitt i allt blir man så glad av att det är så många som bryr sig.

Jag mår ganska bra. Är lugn och kan sova.
 
Dock tänker jag mycket på det som hänt mycket. Tänker mycket på pappa. Jag vet inte hur många gånger jag sagt "lilla pappa" högt för mig själv. Och mitt huvud har fått fnatt på olyckor. Rätt som det är spelar sig olika olyckssituationer ofta upp i mitt huvud. Flyg, bilar, allt möjligt. Oftast när jag cyklar. Vilket bara det kan bli en självuppfyllande profetia.

Syrran nämde en artikel i GT om olyckan.

http://www.gt.se/1.1146060

GT skriver ju på sitt sätt som kvällstidning. Men jag antar att de förklarar i stort sett vad som hände. Kan bara inte fatta att det är vår röda volvo man ser. Och det är om mina föräldrar de skriver om.

Dock ser det bra ut för pappa. Han har fortfarande respirator men han är inte medvetslös. Dock söver de ner honom. Men ibland tar de bort lite av sonderingen och mamma säger att han uppfattar vad som sägs och att hon är där. Vilket är en enorm lättnad att höra. Det verkar gå åt rätt håll. Och jag bygger inte upp några skräckdilemman. Innan jag vet något annat tänker jag att allt kommer gå bra.

Jag vill dock träffa pappa och mamma.  Även om jag inte kan göra så mycket vill jag se dem. Och på fredag åker jag hem.

Tack återigen för era fina tankar. De hjälper.

Imorse ringde min mamma. Jag förstod direkt att något var fel.

Mamma berättade att de varit med om en bilolycka igår kväll. De hade kört av motorvägen. De ligger båda på Varbergs sjukhus. Mitt huvud börjar snurra. Jag frågar hur det är med dem. Mamma fortsätter, hon berättar att hon mår förhållandesvis bra. En liten hjärnblödning, blåmärken, ett sår vid ögat. Hon fortsätter att hon betona att HON mår bra. Då kommer  paniken. Jag nästan ryter till, men hur mår pappa?

Pappa låg i respirator på intensiven. Han var nedsövd, hade hjärnblödningar. Läget var stabilt och inte livshotande. Mer visste inte min mamma.

Hon berättade att ambulanser kommit snabbt, uppskuret biltak, medvetslös pappa. Ofattbar information.

När jag lade på började jag gråta. Vad händer?

Under dagen har jag fått reda på att de planerar att väcka pappa. Ikväll kommer man veta mer om hans tillstånd. Jag har ringt runt till släkt. Skickat blommor till sjukhuset.  Pratat med syskonen. Försökt göra det jag praktiskt kan. V och G har varit underbart stöd.

Det märkliga är, att efter första chocken, kom ett lugn. Jag har bestämt mig för att tänka att det här kommer sluta bra. Innan jag vet något annat har jag bestämt mig för att det kommer sluta bra.

Det är bara så himla jobbigt att inte kunna vara närmare.