Remade Rehnberg

Funderade just på inlägget från igår om att jag skulle inspireras av Jil Sanders färger. Fast det finns något avkreativiserande av att inspireras av kläder som redan är ett koncept, som redan är klara. Jil Sander måste sannolikt själv ha inspirerats av något när han gjorde kläderna, är det inte roligare att själv titta på helt andra saker och överföra det till exempelvis vad du skall ha på dig en dag.

Tittade på lite kort som jag tagit från en utställning jag var och såg på Göteborgs Konstmuseeum. De ställde ut Göteborgskoloristen Ivan Ivarsson. Han drömde om färg och lär ha sagt att han skulle vilja äta färgen. Som många andra svenska målare från den tiden hängde han ett tag i sydfrankrike. Närmare bestämt var han i Cagnes, utanför Nice. Kommer ihåg att när vi jobbade i Nice tog vi ibland tåget till Antibes, och då stannade vi till i Cagnes, men inte hade jag en aning om att även han måste ha stannat till och gått av där många gånger (om den tågrutten fanns då såklart!). Ivan dog vid bara 38 års ålder, han hade en del livskriser och lär ha vuxit upp med de inspirerande orden "tänk på döden". En period i hans målande svärtade han ner sina tavlar som en symbol för lidande.

Dessa bilder tog jag från utställningen, jag älskar när man får ta kort på utställningar!

 

Gult, rött och orange blandat.

 

Gult, rött och orange med klarblått.

 

Blått och knallgrönt.

 

Gillar den tavlan mycket. Kanske mest för att jag känner igen motivet från Göteborg, havet och himlen som flyter ihop, de långa penseldragen och det gröngula huset. Kan inte någon köpa den till mig?

Gult och vitt

Rött, rosa och grönt.

Bilderna är alltså Ivan Ivarsson och korten togs på Göteborgs Konstmuseeum.

Jag assisterar kostymören på teater Tamauer (inom Hagateatern) här i Göteborg. Just nu sätter teatern upp en pjäs som baseras på Liv Strömquists seriealbum. Bor ni i Göteborg måste ni gå dit och se! En förställning som behandlar kärlek, men framförallt våra liv som kretsar kring denna myt(?). Och hur fördelaktig har denna upphöjning av kärlek varit för kvinnor?

Går ni dit får ni speciellt spana in kostym! Nu vågar jag inte avslöja hur dem ser ut, då premiären inte är förrän på fredag, men se till att boka in biljetter, vissa föreställningar är redan slutsålda!

För övrigt är Hagateatern och teater Tamauer helt fantasktisk teater belägen i Göteborgs bästa kvarter, runt Järntorget. Att dem även har världens mest kreativa och symptatika producent, Lovisa Pihl, gör inte saken sämre.

Uppsättningen har även en sida på Facebook med mer information, den hittar ni här. Och teater Tamauers hemsida hitta ni här.

Var i Stockholm innan jul. Var och kollade in deras nya fotomuseum; Fotografiska. Grymt museum.

 

 

 

Jag, på restaurangen längst upp.

 

 

 

Garderobsluckorna var coola.

Här nere har jag nära kontakt med en sk writer, streetartist kallade vad ni vill. Jag håller mig till det nära intill stenåldriga namnet graffitti.

Mina åsikter kring graffitti är delade. På ett sätt rycks jag ibland med när de går loss om att konsten i de fina rummen är endast för de priviligerade med pengar och konstutbildningar.  Och jag kan tycka mycket graffitti faktiskt är snyggt. På vissa ställen. Graffitti kan besrkivas som de förtrycktas revolt. Man tar tillbaka det offtentligar rummet som öfördelaktigt tillhör rika investerare. Lite Robin Hood över det hela. 

Samtidigt så undrar jag vem är det som bestämmer vad som är konst och var den får  sättas. Är det dem  själva då istället som får agera utan att visa respekt för andra. Och är det offentliga rummet endast ägt av rika investerare? Exempel tåg ägs ju av staten, dvs oss själva. Så när de går loss på dem är det istället fattiga studenter som får betala saneringen genom högre biljettpriser och högra skatter.

Jag lämnar med detta denna diskussion och visar istället på en annan typ av streetart.



Häromdagen gick jag förbi denna hänglåsklump. Precis vid ponte Vecchio.

Det måste ju finnas en tanke bakom detta. För det känns orimligt att typ 40 cyklar skulle blivit kapade precis på denna punkt.

Vem har gjort den? Är det en person som snickarat ihop denna konstellation eller var det av slump någon som hängt sitt hänglås där, någon hängde på, sen kom nästa som tyckte det såg coolt ut, och så blev det såhär?

Vad har folk tänkt när det hängt på sitt hänlås där?

Kan det symbolisera något djupare kanske?

Sådant får i varje all mig att tänka till.

Sånt här gillar jag.

Jag har länge saknat att dansa. En bekant här är mycket inne på dans. Hon håller på med danskonvent, dansterapi, teater, dans för invandrare. Allt möjligt. För ett tag sedan tipsade hon om en grupp som höll på med (mycket) modern fri dans. Igår gick jag dit första gången med henne och provade. Det var bortom allt jag någonsin provat med dans. Helt underbart.


Gruppen bestod ca 7-8 pers. Det var en klassisk danssal, förutom att den var jättevacker. Fresker på väggar och tak. Först var det klassisk uppvärmning. Sen satte de på någon typ av rytmisk musik, för mig oklasserbar. Folk började först  gå runt planlöst i salen. Sen började folk göra mer och mer expressiva rörelser. Sen bröt det loss i allas indivduella kroppsliga tolkning av musiken och alla rörde sig fritt.

Första minuterna var man lite ställd. Herregud liksom. Vad ska jag göra. Sen bestämde jag mig för att bara hänga på. En halvtimme senare var man helt genomvarm och full av endorfiner. Ni måste testa. Klart befriande på alla nivåer.

En av de bästa sakerna med vår är att konstskolor och liknande trevliga inrättningar har elevuställningar. Även om jag även gillar att gå på utställningar där etablerade konstnärer ställer ut, måste jag säga att jag ofta tycker att elevutställningar är mer spännande. Ett myller av olika stilar och oräkneligt antal tankar och idéer ligger bakom arbetena av de olika studenterna.

Igår hade min tryckstudio en sådan utställning. Tillsammans med andra kurser som håller till i lokalerna. På morgonen var jag där och hjälpte till att rigga upp, och på kvällen gick jag dit med Chiara.



Handritade tryck på papp. Min favorit är den upp i högra hörnet. Tyvärr ser man inte så bra.. En kille med grym serietecknarteknik har fångat gamla damer som står i kö till kötthandlaren. Precis som det är.



Handgjorda böcker på olika teman. Framförallt gillar jag den om graffiti ner till vänster. En kille har gjort en insamling av graffittti, framförallt tryck, i staden.



Silkemålning och tygtryck.



Smycken, kläddesign. Tryckkonst.Träbiten i mitten till vänster hittade en kille slängd på gatan. Tryckte text på, gjorde ett hål och stänkte rödfärg.



Jag framför ett av mina tryck.





Chiara kollar in några tryck. Orkideer i kaffekoppar...



Sen gick vi hem till mig och åt spaghetti alla vongole. Även Vanessa kom förbi.Observera att vi posar i mammas lammtullströjor. Likadana fast olika färger. Nedskickade av underbara mor når det kom till hennes vetskap att dottern frös om vintern..

sen gick vi ut och drack vin, men kameran blev trött och gick och lade sig..

Idag träffade jag en kille vars mamma var konstnär, berättade han. Jag frågade vilken typ av konst. Svaret blev. Hon målar klassiskt figurativt. En blandning av Kandinsky och Michelangelo.

  VS

Dessa två konstnärer har ju två ganska vitt skilda stilar. Vad är liksom mötespunkten. Färger, former, känsla?Är helt seriöst mycket nyfiken på vad konst som beskrivs med som en blandning av dessa skulle bli!

I söndags var jag och Chiara på "danzainfiera", en dansfestival som var här i staden. Det var extra trevligt för att Chiara hade gratisbiljetter för hennes kursares dotter jobbade där. ( Italien = tjänster - gentjänsternas land... en historia i sig)

Eftersom jag har varit lite ostadig på hjärtat sista tiden så ser jag till att planera in saker att göra lediga dagar. Så att man inte har för mycket tid att tänka.. (hehe.. är det bra eller dåligt?)

I varje fall,

Vi var där i söndags och såg massa dans, fick gratistamponger och hängde som två fjortisar och kollade på folk som gjorde castings av olika slag.

   

Ballerinor såg man många av. Både på scen och strosandes runt på mässan. Vi insåg att man känner igen dem på deras stiliga, sträckta och graciaösa gångstil. Någon har berättat att denna en gång bott med en ballerina och kunde avslöja att  även när hon skulle plocka ut mjölken ur kylskåpet gjorde hon det på ett ytterst graciöst sätt.

Jag ska också börja plié' a när jag plockar upp grejer från köksgolvet har jag bestämt. Kanske jag kan ge sken av mitt trägna men dock inte för avancerade dansförflutna..

Sen fanns där även många  dansskolor som hade uppvisningar.

Som här:


Dans, om det sker på avslappnat sätt, är underbart tycker jag. Dans är kreativt, släpper loss massa hormoner, hjälper folk  att bli bekväma i själv och jag är övertygad över att det kan hjälpa folk att komma över svåra saker. Som bevis på detta finns ju även dansterapi!

Sen är det även vackert att titta på.

Summa summarum tycker jag dans är underbart och får folk att må bra.



Sen var det även en grej som gjorde oss upprörda!

Anledning var ett antal nummer från några dansskolor. Tjejerna var väl runt sådär 12-15 år. Uppenbarligen hade koregrafen bestämt att dessa nummer skulle vara "sexiga" eller kalla det "sensuella".

Musiken var typ dirty dancing och tjejerna/flickorna hade uppenbarligen blivit tillsagda att släppa ut håret , sminka sig sensuellt och blivit instruerad att ta på sig sensuella kläder.

De lärde sig vid tretton års ålder att vara sexiga alla Britney Spears. De hade blivit instruerade  av koreografen  att agera utifrån vad i vårt (italiens) samhälle anses attraktivt  för män. Allt från klädsel till rörelser.

För det första:

Vilka budskap ger man till tjejer, det är viktigt för kvinnor att behaga män och spela på sexualitet?

För det andra:

Vem bestämmer vad som är sexigt? koreografen utfrån sin uppfattning av vad man (se män) tycker är sexigt?

För det tredje och så vidare:

Känner alla tjejer sig bekväma i denna påtvingade kvinnoroll när hälften inte ens fått bröst?  -  de lägger garanterat märke själva till vilka av dem som gör denna roll bäst..

Hjälper detta unga osäkra tjejer (för det var i varje fall jag när jag var 13) att stärka deras självförtroende och få de att känna att de duger som de är?

tja.. mitt svar på detta är väl ganska uppenbart.

I Italien ställs ytterst sällan frågor av detta slag. De fattar inte över huvud taget vad man pratar om. Eller så låtsas de som att de inte gör det. För både många kvinnor och definitvit män tjänar här på att inte "krångla till saker". I varje fall på kort sikt. För i Italien kommer man "långt" på att vara vacker.


Fortsättning följer i detta ämne.. 

Igår drog jag med några kompisar ut från staden till "viper-teatern" där Jens Lekman spelade.  Vår svenska Jens Lekman spelade här nere. Här i Italien vet de knappt vem han är. Popmusik är inte särskilt stor här och speciellt inte icke-italiensk sådan. Det var en liten konsert. Lokalen var mysig. Tänk typ ett svensk kulturhus. Och det kanske var ett hundratal personer där. Det var verkligen jättebra.

Det var nästan på gränsen till omvälvande för mig. Denna konserten fick mig att försvinna någonstans långt bort. Sista tiden har jag inte känt mig på topp. Italien som jag tidigare tyckte så mycket känns bara fel. Jag är trött på att tjejers största mål här är att skaffa man och barn, jag  är trött på hur man bör vara som tjej, jag är trött på att ingen ser värdet av självständighet och jag känner mig ensam många av ens vänner är med sina pojkvänner och inte ser något annat i livet.

Jag är trött på utseendefixeringen här som ingen verkar tycka är något fel, jag är trött på är trött på hur kläder handlar till största delen handlar om att försöka se "chic" ut. Jag är trött på att prata italienska och inte kunna vara 100% mig själv och jag är trött på italienares självgodhet när de egentligen är de mest insnöade varelser som finns.

Så här kan jag fortsätta. Jag är helt enkelt trött på det mesta.

eller så börjar jag bli bitter, och det är inte bra!

 Men Herr Lekman fick mig att glömma allt det där ett tag. Han fick mig att för en stund bara känna ren glädje och jag kände mig på något sätt hemma där jag hoppade runt bland de få "popitalienare" som finns.

Som den lilla halvgroupe  jag försöker vara,  var jag även tvungen att halvberusad "bekänna min kärlek "för honom när han senare stod och signerade skivor. hehe.. ni skulle varit med.

Tack lilla Jens!

För ett tag sedan var vi rom med skolan och kollade in Valentinos utställning.

Egentligen är jag mer för vintage och personliga kläder. Men jag måste erkänna att man blir imponerad av hans tyger och skrädderi.


Även utställningen dispostion och upplägg nickar jag gillande åt..

I ingångshallen till utställningen hängde aftonklänningar på rad längs väggarna





Valentino är ju känt för rött. Här stod röda klänningar uppställda i denna trekantsform. Alla med olika snitt och olika skärningar. Jag tycker effekten med med de guldiga dockorna och röda klänningarna tillsammans var cool. Lika men änds så olika.

Sen att de ser ut som de dyrkar en högra makt med sina armar uppsträckta mot skyn ( finns det en symbolisk tolkning av gud som valentino) är en annan sak att diskuter.

Observera killen med det krulliga håret i ena hörnet. Han heter Danilo och vi går i samma skräddarklass. Han är jättetrevlig och helt underbart duktig på att sy, vilka händer!





Jag gillar skarpt utställningens kompostion med färger och rymd...




En del av uställninge visad även upp valentinoklänningar som olika kändisar använt vid olika tillfällen.
Denna kom jag själv ihåg att jag lade märke till vid en oscarutställning när julia roberts bar den. Hon var verkligen jättesnygg i den!





Denna klänningen gillar jag personligen, förmodligen för att jag är helt såld på tryck nuförtiden. Och vitt och rött, vad kan gå fel..



Jag fastnade för denn dekoration, den kan väl inte vara så svårt att göra något liknande själv..!! Kanske sätta dem som gevär på axelmuddar..

I bakgrunden ser ni en tjej som ni kanske undrar vad hon håller på med. Jag kan meddela att hon tittar på modehusets modeillustrationer i förstoringsglas.