Sicko
Igår såg jag Moores granskande dokuemtär om sjukförsäkringssystemet i USA . Det verkar ju helt sjukt (hehe), systemet i USA. I staterna måste alla ha en privatsjukförsäkring, oftast får man den genom jobbet. Dokumentären fokuserade inte främst på människor utan försäkring, utan främst på människor som haft försäkring men som blivit nekade vård av försäkringsbolaget. Det är nämligen först försäkringsbolaget man ringer innan man kommer längre än till receptionen på sjukhuset. En man fick ingen njurtransplantation - ansågs "experimental", ett barn som höll på att bli dövt på båda öronen fick endast operara ett av öronen då båda två inte ansågs nödvändiga. Och så vidare - en massa hjärtbrytande historier som ofta inkluderade dödsfall.
I skottsiktet är de privata sjukförsäkringsbolaget och de lobbygrupper i USA som lyckats övertyga kongressen om att behålla detta privata och omänskliga system. Moore besökta även grannlandet Kanada där sjuksystemet är statligt. Dessa staliga system har av politiker ,enligt Moore, svartmålats som hotande ineffektiva socialistiska system som ingen gillar. Samtidigt visar man hur mycket lobbypengar kongressledamöter fått av sjukförsäkringsbolagen. Dokumentären avslutades med att Moore, effektivt provocerande, åkte över till Kuba där vård är statligt och tillgängligt för alla. De personer som vi följt under filmen fick där den vård de behöver.
Filmen är klart värd att se. Även om vi kanske redan har en aning om hur deras sjuksystem fungerar är det intressant hur Moore spetsar till det. Jag gillar även att filmen tar upp grunderna till hur vårt system skapas. Allt bygger på demokrati och solidaritet. Kopplingar till att människor inte röstar när de tappat tilltro till systemet och till hur amerikaner borde stötta varandera görs.
Efter filmen surfade jag runt efter statistik om vilka som har den bästa sjukvården i världen. Enligt WHO ligger frankrike och italien på topp (i linje med filmen), sverige kommer endast på 23'e plats. Vad som dock förvånade mig var att USA kom högre upp än Kuba enligt denna statistik, klart märkligt då filmen framställer kubansk vård som optimal. Eller är det så att "tillgänglighet" inte var en parameter i diagrammet, utan man mätte endast kvalitet på utförd vård. Detta återstår att kolla upp.
I skottsiktet är de privata sjukförsäkringsbolaget och de lobbygrupper i USA som lyckats övertyga kongressen om att behålla detta privata och omänskliga system. Moore besökta även grannlandet Kanada där sjuksystemet är statligt. Dessa staliga system har av politiker ,enligt Moore, svartmålats som hotande ineffektiva socialistiska system som ingen gillar. Samtidigt visar man hur mycket lobbypengar kongressledamöter fått av sjukförsäkringsbolagen. Dokumentären avslutades med att Moore, effektivt provocerande, åkte över till Kuba där vård är statligt och tillgängligt för alla. De personer som vi följt under filmen fick där den vård de behöver.
Filmen är klart värd att se. Även om vi kanske redan har en aning om hur deras sjuksystem fungerar är det intressant hur Moore spetsar till det. Jag gillar även att filmen tar upp grunderna till hur vårt system skapas. Allt bygger på demokrati och solidaritet. Kopplingar till att människor inte röstar när de tappat tilltro till systemet och till hur amerikaner borde stötta varandera görs.
Efter filmen surfade jag runt efter statistik om vilka som har den bästa sjukvården i världen. Enligt WHO ligger frankrike och italien på topp (i linje med filmen), sverige kommer endast på 23'e plats. Vad som dock förvånade mig var att USA kom högre upp än Kuba enligt denna statistik, klart märkligt då filmen framställer kubansk vård som optimal. Eller är det så att "tillgänglighet" inte var en parameter i diagrammet, utan man mätte endast kvalitet på utförd vård. Detta återstår att kolla upp.
Kommentarer
Trackback
