Effekten av höga hyror
Jag har lagit märke till ett fenomen här i Italien. Speciellt på vårkanten gör det sig extra påmint. Jag pratar om parkhångel.
Jag har i och för sig inget emot parkhångel. Undomlig kärlek är ju alltid så ytterst oskyldig och sött. Om än dock, här i italien, ganska så fysisk.
Häromdagen fick jag belägg för fenomenets starka närvaro. Jag var i parken med en kompis och såg inte mer en tre hånglande par på gräsmattan i vår direkta omgivning.
Såklart tänkte jag på Er, och dokumenterade självklart fenomentet när det nu så klart uppenbarade sig! Som den smidigaste paparazzi firade jag av några obmärkta blixtar. Och här är resultatet för er som är intresserade (någon?, snälla?).
Parkhångel 1
Parkhångel 2.
Som ni förstår upplever man att man ofrivilligt ramlat rakt in i i en älskogsorgie.
Skämt åsidor tycker jag inte att det är något större problem, däremot ett intressant fenomen.
Jag har nämligen hört att parkhångel i Italien är ett resultat av att hyrorna är hytlöst höga, i kombination med lönerna är luselt låga samt frånvarande studiemedel. Så unga har inte helt enkelt råd att flytta hemifrån. Man bor alltså gärna hemma tills man är runt trettioårsålden. Inget ovanligt, helt normalt här.
Effekten blir då att om man inte har lust att ha gammelmormors ögon på sig när man vill hångla, får man utvöva denna aktivitet utanför hemmet. Därav alla parkhångel.
Tilläggas bör att denna teori inte har säkerställda vetenskapliga grunder. Den är endast byggd på mig och vånners empiriska antaganden.
