Remade Rehnberg

Alla pratar om våren, hur våren är underbar, full av energi, hur man blir lycklig av att se blommor som slår ut, och annat platoniskt krafs. Men för mig är våren ofta blandad med stresssignare.  Mitt uppe i studier, finns sommarjobb som alltid ska fixas, beslut som skall tas  samtidigt som man är blek som en säl efter månader av frånvarande sol.

Jag gillar hösten, energipåskottet från sommaren håller sig kvar. Man blir kreativ, man vill ut i skogen. Hösten är inte stressande, den är rofylld. Sommarens intryck får sjunka in, man samlar den sista energin inför vintern. Den ställer inga krav.

Det bästa när man bor söderut är att hösten är mycket längre än i sverige. I sverige springer den förbi för snabbt. Som ett färgglatt maratonlopp i september. Söderut får man njuta av den ofta långt in i november.

Igår var vi och utforksade ett berg här i närheten. När bussen stannade till i en liten förstad till Geneve föll jag handfallen för hur höstvackert allt var.

 

Inatt vakande jag upp, ont i halsen, inbillade mig att jag hade svårt att andas. Host host, måste vara svinis.
Herrejäklar, ingen vaccination, och jag är riskgrupp. Jag kommer att bli svårt sjuk. Hur är det med försäkringar, om jag måste läggas in i andas-maskin lär det bli sjukt dyrt här i Schweiz. Ungefär sådär gick tankarna när jag halvsovande yrade runt, hämtade vatten och försökte sova.

 

Nu har jag vaknat, och bokstavligen satt fötterna tillbaka på jorden. Jag har nog mest lite ont i halsen. Men för säkerhets skull tackade jag vekligt ja till frukost på sängen, och bestämde att det är nog är bäst att bädda ner sig i sängen idag. Så här är jag nu. Tre nya ackord och massor med bloggar är det jag ägnat dagen till hitintills.  Host, host, är mycket sjuk, måste vara svinis.

 

Update från sjuksängen.

 

Som jag tidigare berättat om var vi på bilutställningen Geneve Classics. Det var betydligt mer spännande än jag hade trott kan jag erkänna.

 

Titta vad glad jag är bland bilarna.

 

 

En väldigt härlig stämning finns i förarsätena. Gamla stor trärattar, antika växellådor och fina runda instrument med silver inramning. Inget plastikt skräp här inte.

 

 

Nu kommer jag inte ihåg riktigt, men jag tror att de här är bakdelarna till porchar.

Olika färger.

 

Mesta tiden ägnade jag mig åt att försöka måla av åken.

Jag sitter på biblioteket och försöker trycka in de sista arabiska glosorna. Det är ganska intressant hur ett språk liksom öppnar sig för en. När jag för några veckor sedan började läsa arabiska signalerade inte tecknena någonting för mig, absolut helt oläsliga. Bara krumelurer. Efter seriösa bosktävsstudier, en i taget, lärde man sig dem. Och nu kan jag faktiskt se ett ord, långsamt urskilja bokstäverna och efter intensiv tankeverksamhet förstå hur ordet uttalas. I allra bästa fall förstår jag vad det betyder.

Imorgon är det tenta. Det skall bli kul faktisk. Läsa arabiska är lite som att läsa ett korsord, bokstav för bokstav, klura lite, aha - se där, slå lite i uppslagsboken, hitta knapparna på tangentbordet, och till slut-  skriva slutgiltigt svar på frågan.

För första gången börjar jag även känna att det finns viss tidspress. För mig tar det sjukt lång tid att gå igenom denna processen för varje svar. Tre timmar har jag på mig på tentan, min hjärna kommer att vara söndergrillad efter dessa. Det kommer fasiken pysa rök ur örenen när den är inlämnad.

Seminarieartikeln författades smidigt och med vässad pena, jag tyckte allt att jag fick till den rätt fint.

Idag är det arabiska som gäller, herre jäklar vad det skall pluggas. Distanstenta på lördag och denna kursen är verkligen ingen glida igenom /plocka lätta poäng kurs. Jag har insett att språkkurser aldrig är av glidarslaget, gammaldags ambitiöst ragglande och inpräntande av former, glosor, och regler är receptet på att lyckas. Genvägar är svårfunna, om inte oexisterande.

När jag cyklade hit imorse snyftade mitt hjärta lite bakom höstjackan. Som jag nämde i helgen har läget med M inte varit helt självklart sista tiden, jag blir irriterade på varför saker inte kan vara lätt. När jag var singel, detta märkliga ord, tänkte jag mest parsituationer som stabila och självklara. Man kan väl inte drabbas av grubbel och gnissel när man är tillsammans med någon som man tycker om. Det hade man nästan liksom inte rätt till, man var ju två och allt skulle vara lätt.

Det svåra i det hela är att man heller inte kan tala med personen ifråga om vad man funderar på, för den är inte på något sätt neutral, och risken att ord kommer ut fel och bestående skador uppstår är stor. Så jag ler utåt, men inom mig känner jag att jag grubblar.

Har precis satt mig framför datorn på det antika bibliotekekt i Geneve där jag koncentrerat, och ibland okoncentrerat, studerar mina distanskurser i arabiska och jämställdhet.

Min självdisciplin anstränger sig till maximal nivå till att försöka få mina för hastigt flygande dagar att innehålla nedplitande av intelligenta jämställdhetsreflektioner och intensivt ragglande av arabisk grammatik, men ibland lyckas jag inte helt. De sista dagaran har varit av karaktär senare, inte speciellt effektiva.

Ibland försöker jag gömma min oförmåga att koncentrera mig på rätt saker,  i andra enormt viktiga saker. Uppgifter som inte är karaktär nöje, uppgifter som jag inbillat mig är viktiga, uppgifter som helt enkelt egentligen inte är över huvud taget relevanta, men som jag inbillar är nyttiga att göra. Idag var jag på en intervju för ett extrajobb, något som jag egentligen inte visste att jag sökte. Men när de ringde från en affär där jag oreflekterat lämnat mitt CV för tre månader kunde jag helt enkelt inte säga nej. Detta ostrategiska möte innhållandes bland annat en halvtimmes kaffeväntande har därmed tagit hela förmiddagen.

Nu är klocka 12.33 och det är därmed dags att sätta igång.

Jag har märkt att när någon säger någons namn, allt från en kompis namn till min mammas namns, så blixtrar snabbt, och utan att man hinner tänka på det, en  bild på den personen upp i huvudet. Ofta är bilden kopplad till ett ögonblick som etsat sig fast och som på något sätt beskriver personen. Denna bild kan sedan klamra sig fast i åratal och fungera som ID-bild för mitt huvud.

Den bild som hållt sig oförändrad allra längst är bilden av Susanna, min barndomskompis från göteborg. När någon säger hennes namn, flimrar ögonblickssnabbt förbi bilden på susanna när hon sitter på elskåpet utanför hennes hus och trummar med fötterna mot detta gråa metallskåp. Ni kommer väl ihåg att man kunde sprängas om man bankade mot de där elskåpen? Denna bilden är väl över tjugo år gammal. Susanna har förändrats och hennes föräldrar hus framför vilket hon satt på elskåpet har sålts, men bilden håller sig kvar, fast jag märker att den steg för steg börjar anse sig vara utdaterad, för ibland kommer en annan bild när vi äter soppa på kulturen i lund upp.

I helgen var jag i götborg och jag har nu insett att mitt huvud fick en ny ID-bild av min mamma. Mamma körde oss ut till flygplatsen och hjälpte till med att lasta ur väskorna i bilen. När jag hade kramat mamma och börjat gå mot avgångshallen, vände jag mig om mot mamma, och då, i det ögonblicket, höjde mamma handen och gjorde hennes specialvinkning, en hel rak hand som hon liksom hötter vänligt upp mot mig. Denna ömma vinkning betyder lycka. Och när någon nu nämner min mamma ser jag henne där på flygplatsen vinkandes mot mig.